Ja, inte blev det någon bättre dag idag inte...

Osams med mannen så det osade om det. Han säger så sårande och kränkande saker ibland, och när jag försöker förklara för honom hur jag känner det så fattar han inte, eller vill inte fatta, vet inte vilket det är.

Är så ledsen...

Jag kan ju inte hjälpa att jag är sjuk. Han säger att det inte gör honom någonting att jag inte orkar eller kan saker, att jag får vila och vara sjuk, men när det kommer till kritan så undrar jag.

Som t.ex varför kan han inte säga till folk som det är, att jag är sjuk?! Om han går bort själv och de frågar efter mig så säger han inte som det är. Varför inte säga som det är att jag är sjuk och inte kan?! Istället drar han till med någon undanflykt som inte är sann. Det låter ju som om jag inte skulle vilja komma, och det är ju inte sant, jag vill ju inget hellre än komma utanför husets väggar och ha ett "normalt" socialt liv, inte bara gå här hemma hela tiden. Problemet är ju att jag inte kan alltid.

Skäms han för att säga att jag är sjuk? När jag frågar honom så säger han att det inte är så. Men varför säger han då inte som det är till våra vänner?

Jag har frågat honom om detta massor av gånger och han svarar att han ju inte kan säga varje gång att jag är sjuk. Varför inte?! Det är ju det som är sanningen!

Jag hatar lögner, alla slags lögner även om de är små eller obetydliga. Jag tycker aldrig en lögn är obetydlig, man kommer längre på att tala sanning.

Usch, jag är så ledsen idag....