Livet är underbart!

Livet är trist...

Det pendlar minut för minut, blir inte klok på mig själv.

Ena stunden är jag så glad att jag lever, att jag finns, rör mig och är till. Nästa sekund vill jag lägga mig i sängen och dra täcket över huvudet och stanna kvar där.

Vad är det med mig?!

Känslorna, hur styr man dem?

Gamla minnen dyker upp i en enda röra, blixtrar snabbt förbi, sliter i mitt inre, känns som hjärtat skall kvävas. En stor stark hand har mitt hjärta i sin hand och den kramar åt, kramar åt, kramar åt...

Försöker slappna av, tänka positivt, lyckas ibland. Livet känns ljust och lätt att leva. Försöker tänka på de ljusa minnena, de som gör mig glad. Då kan glädjen flöda över, känner mig upprymd och så otroligt tacksam för att jag får leva och vara jag.

Vill ju faktiskt bara vara jag, och ingen annan. Om jag fick leva om mitt liv så skulle jag leva om varenda sekund som jag redan levt, fast jag står här med facit i hand med mitt nuvarande liv.

Men det är faktiskt så att om jag inte varit med om alla händelser, alla saker som jag varit med om så skulle inte jag vara jag då skulle jag vara någon annan och det vill jag inte.

Känner tacksamheten ändå, trots alla tårar. Tacksamheten för att jag får vara just den jag är. Tack min skapare för att Du skapade mig som den jag är, tack för att jag är Din ögonsten! I dina ögon så duger jag som jag är, du älskar utan förbehåll.

Tack min käre himelske Far!

Det är Du som ger mitt liv hopp och mening! 

Tack...